The end
Ångest.
Hur ska jag göra?
Ångest.
Vad kommer dom att tycka?
Ångest.
Jag kommer sakna dom.
Ångest.
Det är svårt. Hur ska jag göra? Jag kommer ju tappa kontakten med dem. Men egentligen, om man tycker det är kul ibland, då vet jag inte. Motivationen finns där inte längre och jag har saker i mitt liv som jag tycker så mycket bättre om att göra och personer som jag vill träffa mer och spendera mer tid tillsammans med, flickor som pojkar. Men. Det är fräckt att sätta ihop och sedan utföra ett program och jag menar dansa! I like big time, speciellt alla våra danser vi haft i våra program. Men. Det tar tid, pendla tar tid. Det tar kraft och ork, massa tankar hela tiden. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Har man då inte motivationen så blir det jobbigt, ja jobbigare.. Man är låst också, inget fritt val direkt. Visst är det jättekul att man har utvecklats så mycket, verkligen, men jag är nog inte beredd att spinna vidare på det spåret. Och jag hatar gymnastik, mest för att jag suger på det, men iaf. Skolan har kommit i andrahand så länge nu, kanske dags att ändra på det? (Vem försöker jag lura egentligen, visst har det tagit mycket tid men jag är ju mest dålig i hela världen på att planera, tss.) Nu får det nog bli ändring.
Ikväll får jag nog ringa det där samtalet som jag fasar så för. Det är ju inte det att jag komme bli utskälld, som i min dröm, men det kommer vara så svårt och jobbigt ändå.
Tack för dom här lite drygt tre åren, men nu är det nog ändå slut. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Kanske inte som aktiv men kanske som tränare, den som lever får se.
Love to MAC, ni rockar, men den här cheertösen fixar det nog inte mer.
Ses på söndag.
PUSS♣
(Märkte ni också hur många nog som kom emd i det här inlägget? Jag är ju inte ambivalent, vem har sagt det? Ångest: en känsla som gör även den starkaste svag.)
Hur ska jag göra?
Ångest.
Vad kommer dom att tycka?
Ångest.
Jag kommer sakna dom.
Ångest.
Det är svårt. Hur ska jag göra? Jag kommer ju tappa kontakten med dem. Men egentligen, om man tycker det är kul ibland, då vet jag inte. Motivationen finns där inte längre och jag har saker i mitt liv som jag tycker så mycket bättre om att göra och personer som jag vill träffa mer och spendera mer tid tillsammans med, flickor som pojkar. Men. Det är fräckt att sätta ihop och sedan utföra ett program och jag menar dansa! I like big time, speciellt alla våra danser vi haft i våra program. Men. Det tar tid, pendla tar tid. Det tar kraft och ork, massa tankar hela tiden. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Har man då inte motivationen så blir det jobbigt, ja jobbigare.. Man är låst också, inget fritt val direkt. Visst är det jättekul att man har utvecklats så mycket, verkligen, men jag är nog inte beredd att spinna vidare på det spåret. Och jag hatar gymnastik, mest för att jag suger på det, men iaf. Skolan har kommit i andrahand så länge nu, kanske dags att ändra på det? (Vem försöker jag lura egentligen, visst har det tagit mycket tid men jag är ju mest dålig i hela världen på att planera, tss.) Nu får det nog bli ändring.
Ikväll får jag nog ringa det där samtalet som jag fasar så för. Det är ju inte det att jag komme bli utskälld, som i min dröm, men det kommer vara så svårt och jobbigt ändå.
Tack för dom här lite drygt tre åren, men nu är det nog ändå slut. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Kanske inte som aktiv men kanske som tränare, den som lever får se.
Love to MAC, ni rockar, men den här cheertösen fixar det nog inte mer.
Ses på söndag.
PUSS♣
(Märkte ni också hur många nog som kom emd i det här inlägget? Jag är ju inte ambivalent, vem har sagt det? Ångest: en känsla som gör även den starkaste svag.)
Kommentarer
Trackback
